Styrelsen 2018: Annie Karlsson

Annie Karlsson, Ekerö:
Kan du nämna en målbild eller önskan som du arbetar för?

Min högsta önskan är att våra barn, inom en överskådlig framtid, ska få gå i en skola där de dagligen upplever lärande, gemenskap, tillhörighet, lust och utmaningar.

Mitt bidrag i riksförbundets styrelse kommer utifrån detta och min profession därför främst att kretsa kring just utbildningsfrågan.

Berätta lite om dig själv!

Jag är gift, mamma till två pojkar och har arbetat inom utbildningsväsendet under hela mitt yrkesverksamma liv, de tio sista åren som skolledare i förskola och grundskola.

 

Hur kom du i kontakt med särskild begåvning?

I mitt yrke har jag alltid mött särskilt begåvade barn och ungdomar utan att egentligen alls reflektera kring dem.

När min yngsta son utreddes för NPF för ett drygt år sedan föreslog utredande psykolog, redan efter första mötet med sonen, att vi skulle läsa på om särskild begåvning. Första jag googlade på var Mensas sida och det var som att komma hem. Alla pusselbitar vi under flera år hade sökt med ljus och lykta efter låg helt plötsligt framför oss. Under månaderna som följde började jag också successivt själv förstå varför jag är som jag är och konstaterade efter ett tag att äpplet inte hade fallit särskilt långt. En känslomässigt mycket stark och omtumlande resa.

Kan du nämna en målbild eller önskan som du arbetar för?

”Att våra barn ska få gå i en skola där de upplever lärande, gemenskap, tillhörighet, lust och utmaningar.”


Vad tycker du är en viktig fråga att arbeta med i riksförbundet?

Som mamma till ett barn som farit väldigt illa av skolväsendets omedvetenhet och djupt förankrade normer samt representant för skolväsendet, är särskilt begåvade barn och elevers rätt till en utbildning utformad för deras behov en av de viktigaste frågorna jag tänker att riksförbundet har att jobba med. Det är ohyggligt många barn och ungdomar som far illa av vårt fyrkantiga skolsystem. Det finns många fantastiska lärare på både förskola, grundskola och gymnasium som vänder ut och in på sig själva för att ge de särskilt begåvade eleverna rätt utmaningar men det räcker inte. Jag vill mena att det här är en fråga som måste hanteras på högsta nivå och därefter på organisationsnivå.

 

 

Har du något positivt minne, eller en positiv erfarenhet, när något blev bra för dig eller ditt barn, sett ur perspektivet särskild begåvning?

Min och min sons särskilda begåvning har gjort att vi är just där vi är och är de vi är. Vi har dagligen fantastiska samtal med varandra och stöttar varandra på olika sätt. Jag som mamma, han som min insiktsöppnare. Jag är säker på att jag aldrig skulle åstadkommit allt jag gjort yrkesmässigt om jag inte hade en väldigt begåvad hjärna. Gällande min son är hans särskilda begåvning fortfarande en oförstörd gåva på oändligt många sätt. Han dansar, tecknar, drejar och konstruerar. Han resonerar, reflekterar och argumenterar. Han åker longboard, skateboard, trixar med sparken och är en gymnastisk gud på studsmattan. Han kan bli precis vad som helst när han blir stor!

 

Vad skulle du vilja ge för råd, till en lärare som vill möta sina särskilt begåvade elever på ett bra sätt? Vad är kanske det viktigaste?

Först och främst skulle jag poängtera att de här barnen och eleverna inte är som andra. Deras tänkande, resonerande, analyserande ligger ofta på en högre nivå än någon annan elev du möjligen någonsin har mött. Kanske t o m högre än dig själv, vilket kan provocera. De utvecklas ofta asynkront vilket ställer höga krav på din förmåga att skapa relationer, den låt säga elvaåriga eleven kan ena stunden resonera som en vuxen för att nästa stund behöva samma känslomässiga stöd som en sjuåring. Det jag också skulle vara väldigt noga med att poängtera är frågan om särskilt begåvade barn och elevers sociala förmåga. En vanligt förekommande fördom är att dessa barn inte fungerar socialt, både på förskolan och skolan hör man ofta att pedagoger tycker att de behöver ”tränas i socialt samspel”. Det här är så fel det kan bli. De har samma sociala skills som de flesta andra, skillnaden är att de inte har något gemensamt med andra. Du löser frågan ofta snabbt genom att ge barnet likasinnade att socialisera sig med. Sammanfattningsvis, om du inte prestigelöst och genuint verkligen vill förstå de här barnen kommer du förmodligen aldrig lyckas med ditt uppdrag. Du kan inte lura en särskilt begåvad elev, de ser rakt igenom dig. Så, läs på. Be om hjälp. Kartlägg elevens kunskapstak. Kräv handledning. Arbeta för samverkan över årskursgränser. Samtala med eleven. Och framförallt, lyssna på föräldrarna, de är inte ett hot utan ofta din nyckel in.

 

Vad skulle du vilja ge för råd till en förälder som anar att barnet är särskilt begåvat?

Lita på din magkänsla. För ditt barns talan. Ta hjälp av föräldranätverken som finns. Samtala med skolan och dela med dig av artiklar och böcker du läser. Fokusera i samtalen med skolan på undervisning och utbildningsfrågan. Se till att skolan får handledning och att de kartlägger ditt barns kunskapstak.

 

Vilket råd skulle du vilja ge till ett särskit begåvat barn?

Du har en fantastisk hjärna och ett obeskrivligt stort hjärta! Om du har människor runt dig som inte förstår och ser det så beror detta inte på dig. De har helt enkelt inte samma gåva som du. Även om det kanske inte alltid känns så nu så behöver världen just dig! Så var stolt över den du är och låt aldrig någon få dig att tro att du inte kan eller förstår.

 

Finns det något mer som du vill säga?

Jag är glad och stolt över att få vara med i bildande av det som jag tror och hoppas tillsammans med GCP, Filurumnätverken etc. kommer skapa reella förändringar i hur samhället ser på kognitiv intelligens. Att vi med gemensamt arbete kommer att nå en normalisering av intellektuell intelligens och att vi framförallt kommer bort från den värdekoppling det har idag.