Styrelsen 2018: Anna Hass

Anna Hass, Stockholm:
Kan du nämna en målbild eller önskan som du arbetar för?

Jag fokuserar på att samla och sprida kunskap, om vad barn med hög begåvning behöver. Jag vill göra det lätt, för alla som googlar, att hitta det bästa materialet och konkreta exempel på hur man ska göra.

Jag vill att alla som går lärarutbildning får träna på att analysera elevers olikheter och anpassa och differentiera. Jag vill att alla pedagoger ska få regelbunden fortbildning och reflexionstid kring att kartlägga och anpassa till alla kombinationer av förmågor och funktionssätt.

Du behöver vara beredd så du möter på rätt nivå: resonera som med en 20-åring, hantera starka känslor som med en 5-åring, träna handstil som med en 8-åring – inom ramen av varje minut. Kom ihåg: det är relationen som är hela grejen. Börja där, så löser sig allt.

Berätta lite om dig själv!

Jag bor i en nybyggd hyresrätt på berget vid Liljeholmskajen med man och två barn och två bonusbarn. Jag driver en textbyrå där jag håller kurser i att skriva begripligt och effektivt, och redigerar myndigheters mallar och texter så att alla ska kunna förstå. Jag var 13 när jag startade min första förening – Connemara club – och gjorde tidning, värvade medlemmar, förde register på hem-PC:n över landets connemaraponnyer, sålde foton jag tog på utställningarna … Så, en obotlig entreprenör kan man väl säga 🙂 Jag red ett par år som vuxen och nu åker jag med dottern född 2004 på ridläger en vecka varje sommar!

 

Hur kom du i kontakt med särskild begåvning?

Min son född 2006 började må dåligt i skolan hösten i sexårs. Hösten i ettan var det självmordsprat och explosiva utbrott. Specialpedagogen berättade att hon kände igen saker från en elev som visade sig vara högt begåvad, och bad oss få låta en psykolog wisc-testa. Resultatet var det högsta psykologen varit med om. Sonen flyttades upp två årskurser. Dottern som hade börjat glida ur händerna på pedagogerna fick också testas. Återigen det högsta som psykologen varit med om. Där någonstans hittade vi Filurum och började läsa på.

Sedan blev det några oerhört utmanande och omskakande jobbiga år. Uppflytt räckte inte. Engagerade lärare och villig specialpedagog räckte inte. Sonen hamnade i klassrumsvägran i 1,5 år, med panik och explosivitet. Dottern mådde fysiskt dåligt och hade F och streck i alla ämnen – utom A i engelska … Skolläkaren skrev till slut remiss till utredning och båda fick adhd-diagnos. Med TRE mediciner är de äntligen i balans.

 

Vad tycker du är en viktig fråga att arbeta med i riksförbundet?

Min hjärtefråga är ju såklart 2e – twice exceptional – eftersom båda mina barn har extrem begåvning OCH stora svårigheter. De behöver oerhört hög nivå och stora anpassningar SAMTIDIGT som de behöver oerhört mycket struktur och stöd och handledning. Det är ju svårt nog för skolor att klara EN av de sakerna; det är ovanligt att klara båda, över tid och hållbart, när Stockholms lärare och rektorer dessutom byter arbetsplatser hela tiden.

Det måste finnas strukturer och verktyg på plats, så att det inte är personberoende om skolupplevelsen förstör eller förlöser en elev. Det måste finnas en hygiennivå av kunskap överallt, så att man inte faller ner under vattenytan varje gång den viktiga pedagogen slutar. Det måste också finnas resurser – både pengar och tid och kompetens – på plats överallt, så att kartläggningar och anpassningar görs direkt.

 

Har du något positivt minne, eller en positiv erfarenhet, när något blev bra för dig eller ditt barn, sett ur perspektivet särskild begåvning?

När engelskaläraren fick tid att möta dottern varje dag och handleda henne. När han satte dottern och en annan elev tillsammans, och ledde dem in i uppgifter som de steg för steg tog över själva. Nu arbetar hon självständigt med självsäkerhet, har läst in två års matte på ett år, och idag ringde hon och sa att hon vill göra nians matte i sommar så hon kan börja på gymnasiekurserna i höst. För sex månader sedan hade hon streck i matte!

För min egen del: när jag insåg att jag själv skulle utreda mig, och fick adhd-diagnos och medicin. Jag har alltid vetat att jag är begåvad – och jag har alltid hatat mig själv för att jag inte når de resultat som jag vet att jag borde kunna nå. Jag har varit föraktfull, förtvivlad, förbannad på mig själv. Jag har gått i flera former av terapi, jag har varit deprimerad och utbränd och fångad i ångest, ätit psykofarmaka och suttit fast på flera sätt. Och ingen av läkarna eller samtalarna har föreslagit adhd-utredning.

Men med medicinen har jag nu orken och fokuset. Från att ha behövt sova 9–10 timmar per natt, klarar jag mig bra på 7. För en förälder med två barn med svårigheter, är det ett annat liv att ha två timmar till, varje dag! Och jag kan använda min förmåga nu. Livet är fortfarande tungt och svårt bitvis, men det är en helt annan sport när man har rätt utrustning. Framför allt hatar jag inte mig själv längre – jag har lärt mig hur det här funktionssättet fungerar och att jag inte kan klandras för det jag inte klarar av. Och jag kan vara en oerhört mycket bättre förälder, både för att jag orkar bättre och för att jag förstår bättre – och kan hjälpa dem att inte hamna i självhat.

 

Vad skulle du vilja ge för råd till en lärare, som vill möta sina särskilt begåvade elever på ett bra sätt? Vad är kanske det viktigaste?

Varje dag. Varje dag behöver du se efter. Var är de idag? Vad klarar de idag? Och varje dag behöver du hålla löftet: ge ramar och struktur, ge handledning men också frihet, ge stöd men också utmaningar. Du behöver vara beredd så du möter på rätt nivå: resonera som med en 20-åring, hantera starka känslor som med en 5-åring, träna handstil som med en 8-åring – inom ramen av varje minut. Kom ihåg: det är relationen som är hela grejen. Börja där, så löser sig allt.

Och det går så mycket bättre och lättare, om du sitter ner med kollegorna varje vecka och reflekterar. Hjälps åt. Lägg ihop era flera perspektiv. Läs på! Det finns oerhört mycket erfarenhet i andra länder, och mer och mer på svenska. Boka in tider att sitta och läsa på!

 

Vad skulle du vilja ge för råd till en förälder, som anar att barnet är särskilt begåvat?

Det som är lättast att få till, i dag i Sverige, är att börja skolan tidigare. Så prata med skolorna när barnet är 4–5 år, fråga hur de jobbar med de barn som redan kan, och som lär sig snabbt. Kanske gå förskoleklass i april och maj, och sedan börja ettan i augusti när barnet är 6 eller 5 år? Och såklart stötta stötta stötta. Det kommer inte att vara lätt. Det finns inget lätt alternativ.

Om det gått så långt att barnet mår dåligt och inte vill vara i skolan: tvinga inte dit barnet. Var hemma den jobbigaste dagen varje vecka, eller låt barnet välja bort 5 lektioner i veckan, eller hur det nu ser ut. Dels måste ni konservera energin, dels måste barnet känna att du tar problemet på allvar. Dessutom kan det vara så att skolan tar det på större allvar om det finns en massa frånvaro. Håll dig positiv i relationen till lärarna. Lämna bollen till rektor: hur vill du lösa det här? Och ta skriftligt på allting …

Om ni faller ner i djupet: Kom ihåg att skolan snart är över. Barnet är starkare för varje år som går. De första är troligen värst. Det finns många vägar mot ett slutbetyg och ett givande jobb. Släpp all ångest över att ni inte tar er igenom skolan “som man ska”. Det är inte ett alternativ för någon av oss, kan man ju säga. Så lägg ingen energi på “det borde”. Släpp förväntningarna på att barnpsyk hjälper till. De hinner ingenting. Man får själv behandla sitt barn, ge psykoedukation och träna ångesthantering. Det är lika bra att inte förvänta sig någon hjälp.  

 

Vilket råd skulle du vilja ge till ett särskit begåvat barn?

Det kommer att bli så oerhört mycket bättre när du blir 14 och 17 och 20 och 25 år. Du kommer att ha så oerhört många verktyg och förmågor. Du kommer att kunna välja egna vägar, när den vanliga skolan eller jobbet känns fel.

Och det FINNS människor som är som du. Du KOMMER att få känna att du hör hemma, att du hör till, att människor tycker att ditt sätt att vara och tänka är fantastiskt. Du kommer att hitta ditt gäng. Men det tar nog tid. Bara tro på dig själv, tro på att du är precis lika bra, lika värd att älska, lika givande att vara med. Till slut hittar ni varandra.

Sörj det som inte blev som du hade önskat eller behövt. Bli arg på den som behandlar dig illa. Acceptera det som är, och fokusera energin på att göra det som går. Ta hjälp, be om hjälp, hjälps åt med de du har runt omkring dig. Olikheter är bra, när man ska möta stora komplexa saker. Så skaffa dig några olika lag att vara med i.

 

Finns det något mer som du vill säga?

Vi föräldrar måste vara på samma lag med skolan. Vi måste se till att vi hela tiden drar åt samma håll. Det här är svårt nog, även när vi lyckas låta bli att lägga energi på att vara motståndare.

Jag tycker att vi ska strunta i frågan “vad är definitionen, vilka ska räknas som särskilt begåvade, hur ska man identifiera dem”. I stället ska vi lägga all energi på att ALLA lärare differentierar ALL undervisning. För det vinner ALLA barn på.